Reach for the Sky

Idag levererade jag ett beställningsverk, en akvarell som ska pryda ett partitur till ett nyskrivet stycke. Coolt!

Det var en underbar process att få komponera en bild fritt, men parallellt med toner.

Tack för förtroendet!

 

Cirklar och orchidéer

Efter att en period ha vandrat i cirklar, är det dags att bryta linjen och göra den rak igen. 2016 började med dunder och brak.

Tack och lov har jag nu en egen kreativ plattform att komma hem till nu. Det är skillnad. Levebrödet handlar om att vara en servicemänniska. För det är bara ett jobb. Ett bra jobb. Det är ok. Jag är glad att jag fortfarande kan kalla mig kontorist inom kultursektorn, i dessa hårda tider. Jag jobbar för att leva, inte tvärtom. Och noter fascinerar mig, dessutom. Små prickar på ett papper som plötsligt får liv i händerna på rätt konstnär.

Det går alltid att sträva mot förbättringar. Jag har ansträngt mig för att bemöta kritik. Vända den till något positivt. Bli bättre. Jag tar med mig mina erfarenheter hem, till det jag fortfarande identifierar mig med. För hela min akademiska utbildning handlade ju om det. Analysera och agera, den enda faktorn som är konstant är en själv, men inte ens själen är statisk. Jag är fortfarande en musiker. En konstnär, med en brinnande själ.

Hur har du det? Vem är du när du kommer hem? Vem är du på jobbet?

Att frigöra sig ur sitt skal handlar inte om att spränga bort allt som håller dig fångad och blotta allt, det handlar om att välja vad du exponerar av dig själv och att våga stå för det. Jag tror att det är det mina illustrationer handlar om, just nu. Vi är små små bubblor som flyter runt i etern, ibland snuddar vi vid varandra. Ibland råkar vi sticka hål på varandras skal. Men vi överlever,  det är det som är grejen. Vi klarar av konfrontation. Vi klarar av att ta hand om dem utan skal, vars bubbla har spruckit. Vi klarar av att omfamna vilsna blomster.

Jag älskar orchidéer. Tuffa rackare. Lever av luft, vatten och bark.

Processen; att finna ett tema. Transparency.

Det bästa jag gjort på länge är att studera konst på distans. Det fyller ett stort rum inombords som ekat tomt väldigt, väldigt länge.
Det är jag, handledaren och målarduken. Kopplingen däremellan är internet och en kamera. Genialiskt.

För att fördjupa mig i något specifikt söker jag själv upp svaren.

Självkritik, kreativitet och frihet.
Det startar processer i skallen. En understimulerad hjärna börjar sakta rassla igång. Vad vill jag berätta med min bild? Och varför? Vad har jag att säga som ingen annan sagt?
Beep. Den sista frågan; det handlar inte om att uppfinna hjulet på nytt. Jag vill bara hitta mitt uttrycksätt i en värld, där vassa armbågar eller rappa tungor inte alltid dominerar. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är rak men introvert. För att jag inte är som så många andra. Burdusa. Högljudda. Verbalt massakrerande. Fast snälla.

Jag köper det inte längre. Då är jag hellre transparent.

Ave Maria; Cancerfonden.

Ibland mår man som bäst när man följer hjärtats önskningar. Därför bad jag idag församlingen där jag vid midnattsmässan framförde “Syrinx” (Debussy) och “Ave Maria” (Schubert) att donera mitt arvode till Cancerfonden.

Kanske en fis i rymden, men dock en symbol av respekt och värme.

All kärlek till er (oss) som tillbringar den första julen utan en kär familjemedlem/vän/anhörig, eller till den som kämpar mot cancer just i denna stund.

S.W, fortfarande saknad, men lika älskad. God Jul.

Possible influensa och internet

Jag har börjat jobba igen. Typ. Faktiskt så kändes det väldigt roligt! Det är det bästa med att vara ledig, frivilligt.
Man vänder fram ett nytt blad.

Dessvärre hann jag bara jobba min första vecka. Sen blev jag förkyld, följt av magsjuka, följt av influensa. Bingo. Sånt är livet. Gilla läget och bli frisk.

Så jag ligger här i sängen och gillar feberläget genom att köpa julklappar via Internet. Fantastiskt effektivt. Och skriva adresser på julkort. Bäst att supporta postväsendet eftersom folk skickar färre brev än förr.

Jag minns när jag var yngre och fick presenter innehållande krav-/ekomärkta produkter. Då fattade man ju inte vilken fin gåva det faktiskt var. (Fin i bemärkelsen icke massproducerad och skogsskövlande) Nu, lite närmare medelådern än ungdomen, är jag där själv. Varför ska jag ge bort något som mitt samvete inte kan förlika sig med? Otänkbart.

Min man, som har väldigt många bröder, har gått ihop och köper en portabel skola i ett fattigt land i stället för att köpa paket till varandra. Väldigt fint initiativ,  tycker jag. “Pengar är inte allt”, sägs det ibland men jo, vet ni. För en del människor är det faktiskt det. I ett välbärgat land är 500 kr relativt lite, men det motsvarar en månadslön i ett annat land, med allt vad det innebär.

Kanske kan man inte få våra barn att förstå det, när de är sex år. Men en vacker dag kommer de att göra det.

God Advent.

Oktober op. 131

Var höst tänker jag minst en dag på ett av mina favoritverk; Sjostakovitj symfoniska dikt “Oktober” op. 131. Det har följt med mig sedan åttonde klass. Jag minns lyckan när jag en dag, efter en flöjtlektion i gymnasiet hade tid att andäktigt köpa en alldeles egen inspelning (på CD, ni vet de runda, blanka sakerna som varsamt läggs i en för ändamålet avsedd maskin) i affären Mega, vid Plattan (Sergels torg). Så kunde jag lyckligt spela skivan hela tågresan hem i min portabla CD-spelarna. Hem till Dalarna och övningsrummet.

Det är inget sockersött verk. Det är en hyllning. Till Oktober. Du kan känna de kalla vindarna krypa in under kragen. Känna smaken av saltvattenstänk på läpparna.

Varför spelas det inte oftare? Ett tolv minuter långt verk med substans.
Men jag är kanske en av få Sjosta-Girls, som föredrar ironi, satir och mäktiga blåsstämmor framför glättigt sönderspelade och folkkära overtyrer, inga namn nämnda.

Oktober= Inget för fegisar.

Dagbok

Det är en sådan old fashioned sak, dagbok. Penna, papper, tankar.
Livsfarligt i fel händer, men ack så ovärderligt om man som jag saknar minnen av det livet presenterade när jag själv virvlade förbi.

Att acceptera minnesluckor är ok. Att hitta redskap och stolpar som kan hjälpa dig att förstå och minnas, det är en oerhörd lättnad. Jag var faktiskt DÄR! Äntligen kan jag förstå varför en del människor och interpreter har sådan stor betydelse för mig än idag.

Jag hittar tankar från 10 år tillbaka i livet och kärlek, åsikter och lärdomar flödar ut mot mig igen. Visst ska man släppa saker och gå vidare, men det är svårt när man inte minns vad det är som behöver släppas fritt. Eller förlåtas.

Kärlek

Ibland handlar inte kärlek om att klamra sig fast vid varandra in i det sista. Kärlek kan även vara insikten att våga släppa taget och släppa varandra fria. Peace.

Läs, människa, läs!

Passionen för böcker. Jag älskar den. Ett friskhetstecken för min del är att jag åter slukar böcker. För ett år sedan kunde jag knappt koncentrera mig genom ett kapitel. Bokstäverna hoppade omkring.
Nu är själen lugn och orden ligger stilla. Lite som att sjunka ned i en skön fåtölj och lyssna på musik. Samma känsla fyller mig ju längre in i boken jag kommer.

Min son har temporärt Ipad- förbud. Vi läser sagor och pysslar i stället. Och leker, och pratar. Variation förnöjer.